|
Svensk försvarsdoktrin på
1980-talet ur pacifistisk synvinkel
Innehåll
Svensk
försvarsdoktrin
Risk för
kärnvapenkrig
Ett
isolerat anfall
Gerillaförsvar
Vårt
sårbara samhälle
Våra liv
Vår frihet
Gränsen för
friheten
Litteratur
I ett konventionellt storkrig i Europa kan
Sverige komma att dras in som flank- eller genomgångsområde i samband med
större operationer på väg mot strategiskt viktigare mål. I detta läge kommer
dock det angripande blocket att vara så upptaget av det andra blocket, att
det bara kan sätta in en mindre del av sina resurser mot Sverige. Ett starkt
svenskt försvar kommer då att verka avskräckande och - om så krävs – kunna slå tillbaka
ett invasionsförsök. Det skall i varje fall ”kosta mer än det smakar” att
angripa oss.
Så ser svensk försvarsdoktrin ut.
Resonemanget
förutsätter nu att detta storkrig mellan supermakterna inte trappas
upp till ett kärnvapenkrig. (Såtillvida man inte tror på begränsade
kärnvapenkrig.) Från olika håll har framförts kritik där man menar att ett
konventionellt världskrig med nödvändighet kommer att trappas upp till
kärnvapenkrig. Frank Barnaby, f d chef för Stockholms internationella
fredsforskningsinstitut (SIPRI), menar exempelvis i sin bok ”Kärnvapen? Nej!”
att den konventionella möjligheten kan uteslutas.
Följande argument brukar anges för att
kärnvapenavskräckningen inte kommer att fungera när ett världskrig väl brutit
ut.
·
Det finns
idag omkring 10 000 taktiska kärnvapen i Europa. Dessa kärnvapen finns
integrerade i de konventionella styrkorna. Tröskeln för insättande av
kärnvapen är låg i och med att det idag finns kärnvapen med mindre
sprängkraft än de största konventionella vapnen. Det finns idag taktiska
kärnvapen i form av kärnvapenbestyckade granatkastare, landminor osv.
Skillnaden mellan kärnvapen och konventionella vapen suddas ut. Neutronbomben
är ett annat exempel. (Man kan också minnas att brandbombningarna av Tokyo
krävde fler dödsoffer än atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki
sammantaget.)
·
För att i
ett krig öka avskräckningen finns det risk för att beslutsprocessen för
insättande av kärnvapen kommer att delegeras ut till de enskilda divisionscheferna
(med allt vad detta innebär av risk för felbedömningar osv)
·
USA (NATO)
har sagt sig vara berett att vara först med att ta till kärnvapen om man
kommer i ett trängt läge. Sovjet har sagt att man aldrig kommer att vara
först med att ta till kärnvapen, men kommer de verkligen att ge upp om de
hamnar i ett trängt läge, utan att använda sina effektivaste vapen? Hur ser
det krigsfall ut där inte endera parten förr eller senare känner sig tvingad
att ta till kärnvapen?
·
Även om
USA mot all förmodan skulle acceptera en ockupation av Europa – skulle också
Frankrike med sin oberoende kärnvapenstyrka acceptera detta?
·
Tanken om
förstaslagsförmåga finns också hela tiden i bakgrunden: Tanken att man i ett
enda anfall kan slå ut så stor del av motståndarens strategiska kärnvapen att
dennes andraslagsförmåga i det närmaste elimineras. Det gäller bara att vara
först…
·
Kommer man
verkligen, när man har tappat kontrollen om händelserna så att det gått så
långt som till världskrig, att begränsa sig till att bara använda sina
”humana” (konventionella) vapen?
* * *
Hur stor är då risken att vi
kan bli utsatt för ett isolerat anfall från någon av stormakterna? Ett
angrepp som inte behöver vara en del av ett världskrig och alltså inte heller
behöver utveckla sig till kärnvapenkrig.
Detta beror naturligtvis på vilken politisk
syn man har på stormakterna (och på hur strategiskt viktigt man anser att
Sveriges läge är). Är Sovjet en imperialistisk stormakt som strävar efter
världsherravälde? Eller känner sig ryssarna omringade av det aggressiva väst
och försvarar enbart de intressen man redan har? Skulle de i själva verket
vilja använda de enorma resurser de lägger på rustningar (och krig), till
”inre uppgifter”, ex lösa sina ekonomiska problem? Skulle man vara beredd att
riskera ett världskrig för vinsten att ockupera Sverige? (Sverige är inte
Afghanistan) Amerikanerna skulle kanske inte ingripa för att försvara
Sveriges frihet – men för att hålla världskommunismen
tillbaka?
Behöver man verkligen ockupera Sverige för
att säkra östersjöutloppen? Räcker det inte med Danmark, förutsatt att
Sverige står neutralt? Skulle det inte vara betydligt enklare att genomföra en kombinerad flyg/flottoperation om man vill inta baserna
i Nordnorge, än att gå landvägen över det svårgenomträngliga
Nordkalottområdet?
Ur Svenska freds- och skiljedomsföreningens
försvarspolitiska program från 1982:
”Sovjetunionen fick i stor utsträckning
sina europeiska säkerhetsproblem lösta i och med omdaningen av europakartan efter
andra världskriget. De östeuropeiska stater som genom historien tjänat som
infallsportar för fälttåg i Sovjet fungerar nu som en sovjetisk säkerhetszon.
Detta arrangemang finns bekräftat i WTO och i VSB-avtalet med Finland.
Följande händelser i efterkrigstidens Europa ger en fingervisning om hur
Sovjetunionen betraktar sina europeiska säkerhetsproblem:
-
Sovjet
ingrep militärt i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968, när man fruktade
att händelseutvecklingen där skulle leda till att länderna drog sig ur WTO.
-
Däremot
försökte man inte hindra att Jugoslavien drog sig ur KOMINFORM 1948 eller att
Albanien lämnade WTO efter 1960.
-
1954
lämnade Sovjet tillbaka Porkala till Finland och 1955 drog man sig tillbaka
från Österrike, trots att den internationella situationen var betydligt mera
spänd då än vad den är nu.
Sovjetunionen har alltså under
efterkrigstiden agerat för att behålla sin östeuropeiska säkerhetszon, men
knappast för att utvidga den. NATO har respekterat Jaltaavtalet och undvikit
att intervenera när Sovjet ingripit militärt i gränsstaterna. Det verkar inte
orimligt att dessa
förhållanden kommer att bestå inom överskådlig framtid. I så
fall är det knappast troligt att Sovjet kommer att anse sig nödsakad att
ändra på blockgränserna för att öka sin säkerhet.”
Men låt oss utgå från att sannolikheten att
för att vi kan bli utsatta för ett isolerat angrepp ändå är så stor att det
är politiskt värt att förbereda sig för detta (och att förekomsten av ett
militärt försvar inte ökar sannolikheten för ett anfall).
Om nu en stormakt påbörjade ett
isolerat anfall och satte in hela sin styrka mot oss, skulle vi inte kunna
stå emot ett invasionsförsök och knappast ens kunna fördröja en ockupation.
Borde vi då alltså inte avskaffa vårt
invasionsförsvar och istället omgruppera till ”fria kriget”, ett mer renodlat
gerillaförsvar? Besegrade inte Vietnams folk världens största krigsmakt?
Kämpar inte det afghanska folket förtjänstfullt mot övermakten?
Ett
gerillaförsvar är möjligt i länder som Vietnam eller Afghanistan.
Bondesamhällen, agrarsamhällen. Men i ett land som Sverige med vår
samhällsstruktur är en gerillakamp knappast möjlig. Vi lever i ett
urbaniserat, centraliserat och tekniskt mycket utvecklat samhälle. Detta
innebär också att vi lever i ett mycket sårbart samhälle. Under andra
världskriget fanns exempelvis möjlighet att elda de allra flesta hus med ved.
Idag är läget annorlunda...
Erni & Ola Friholt beskriver i sitt
bidrag till antologin ”Rörelserna” (Akademilitteratur 1984.
Red Galtung/Friberg) hur vår ökade sårbarhet påverkar vår försvarsförmåga:
”Krisen drabbar ett samhälle som är starkt
specialiserat, mekaniserat och energiberoende. Dess funktioner drivs av
elström som produceras i ett fåtal jätteanläggningar som förbundits med varann och med konsumenterna av ett fåtal
högspänningsledningar som var för sig utgör mastodontanläggningar dragna
genom naturen. Näringslivet är specialiserat och inriktat på exportmarknaden.
Ett exempel är bilindustrin som dels importerar komponenter, dels får dem
från hela serier av inhemska underleverantörer. Halvfabrikat, råvaror och
färdiga produkter transporteras per landsväg, järnväg, båt eller flyg.
Transportnätet och processindustrierna är beroende av jämn tillgång på främst
el och oljeprodukter. Framställning av baslivsmedel som bröd, mjölk, ost,
smör, fjäderfä m m är starkt centraliserad och
beroende av energi i form av olja, el och importerade foderkoncentrat. De få
bagerierna, mejerierna, slakterierna etc måste nå
ut till konsumenterna via landsvägstransporter, vilket betyder att huvuddelen
av vår dagliga föda ständigt befinner sig på vägarna, som i sin tur är
beroende av underhåll och vädrets makter.
Räkenskap och planering ligger på datanät.
Dricksvatten och avloppsvatten måste pumpas till och från bostadsområden som
placerats långt från naturlig tillgång på vatten. Telefonnätet spelar en
central roll i fördelning av livets nödtorft, arbetskraft m m.
I ett krigstillstånd skulle detta känsliga
system snabbt kunna försättas i kaos. En fiende med precisionsvapen eller
specialiserade sabotagegrupper skulle snabbt kunna hindra oss att utföra
produktivt arbete, klara vår matförsörjning, hålla bostäderna varma etc. Våra
möjligheter att uppskatta begrepp som frihet och demokrati blir då
teoretiska.”
”Låt oss göra det tvivelaktiga antagandet
att Sverige skulle bli ockuperat av en yttre fiende. I dagens samhälle skulle
en ockupationsmakt kunna kontrollera Sverige genom att sätta sig i de tre
storstadsregionerna, besätta TV och radio, de största tidningarna, förvaltningar,
datacentraler och telecentraler. Med dessa hjärtnerver i sin hand kan en
ockupationsmakt styra tillgången på mat, energi, nyheter, pengar m m. Eller också kan han strypa detta i sådan utsträckning
att det mesta av samhällets funktioner lamslås.
Om vi antar att Sverige har ett militärt
konventionellt försvar
som försöker hindra en ockupation, bör fienden rimligen (som
nämnts ovan) inrikta sig på att mörklägga landet och skapa kaos i
försörjningen genom att spränga elnät, tele- och datanät. När frysboxarna
tinar och avloppsvattnet tränger in i bostäderna uppstår sannolikt risk för
både svält och epidemier. Att bygga upp ett parallellt reservnät för alla
samhällsfunktioner skulle vara så dyrt att det vore bättre att decentralisera
hela samhället direkt. Då måste en ockupationsmakt sätta sig i varje by och
varje stad för att kunna kontrollera landet och styra befolkningen. Då skulle
fienden själv bli oerhört sårbar, utsatt för moralisk påtryckning och
moraliskt underläge…”
Nu kan man emellertid invända att vi
naturligtvis måste skapa ett mindra sårbart, decentraliserat samhälle, med
högre grad av självförsörjning. Men även detta samhälle måste ju försvaras.
Här kommer man då in på de moraliska
argumenten mot militärt försvar.
Vad är det vi vill försvara?
Våra liv?
Ett militärt försvar kan inte försvara våra
liv. Ju starkar militärt försvar vi har, desto fler dödsoffer kommer att
krävas på vår egen sida. Är man rädd om sin frus eller sina barns liv skall
man inte välja militärt försvar. I första världskriget var 5%
av de dödade civila. I andra världskriget var siffran 48%.
I Koreakriget 84%. I Vietnam 90%.
I det pågående inbördeskriget i Libanon beräknas 97%
av de dödade vara civila. ”Det är faktiskt redan nu i händelse av krig
säkrare att vara soldat än att vara civilist.” (Frank Barnaby)
Är det vår natur och kultur vi vill
försvara?
Samma svar där. Ju starkare militärt
försvar, desto större förödelse… Kyrkor, museer, ängar, åkrar, skogar, sjöar,
fjäll…
Än friheten då?
Jo, men har man för friheten rätt att göra
vad som helst?
Kanske anser vi oss ha rätt att döda en
annan människa. Men kan vi också acceptera det massdödande som ett krig
innebär? Kanske anser vi oss ha rätt att döda ”skyldiga” människor, men inte
”oskyldiga”. Men vem är ”skyldig” i ett krig? Kan man begära av en rysk
soldat att han skall vapenvägra? I Sovjet finns ingen möjlighet att göra
vapenfri tjänst.
Har man rätt att döda ett barn
om det är nödvändigt för att nå friheten? Och vapenutvecklingen har ju
medfört att man idag ofta inte bara dödar förtryckaren, utan också hans barn.
Som Trotskij skrev redan 1938: ”Inbördeskriget är den allvarligaste formen av
krig. Det är otänkbart inte bara utan våld gentemot tredje part utan också,
med den teknik som man har nu, dödandet av gamla män, kvinnor och barn.”
(Kanske finns det en moralisk skillnad mellan att – å ena sidan – direkt
rikta en aktion mot ett barn, och – å andra sidan – att barnet dör som en
kalkylerad bieffekt av att man vill döda förtryckaren? Jag vet inte, men för
det dödade barnet blir nog inte skillnaden så stor.)
Den militär som inte accepterar tortyr eller fällandet
av en atombomb som medel för att nå friheten, accepterar därmed att det finns
gränser för vad vi har rätt att göra mot våra medmänniskor, oavsett hur goda
våra syften kan vara. På samma sätt menar pacifisten att det massdödande ett
modernt krig innebär, aldrig kan rättfärdigas. Då är gränsen sedan länge
överskriden. Och då måste man välja andra vägar…
Litteratur
Svenska fred- och skiljedomsföreningen: ”Unilateralism – en strategi för nedrustning” i ”Andra
åsikter om säkerhetspolitik” (SFSF 1985)
”Ett försvarspolitiskt program för fred”
(SFSF 1982)
1986-10-12
|