- 2004 (2008)
Är kvinnomisshandlare
psykopater?
Inledning
Misshandelsförhållandet
– en process
Myterna
”…en
psykopat är ju egentligen en extremt manlig man.” [1] Syftet med denna text är att koppla samman
debatten kring kvinnomisshandel med den diskussion som varit om psykopatibegreppet och dess berättigande.
Frågeställningar som diskuteras är: Vilka är männen som misshandlar kvinnor?
Är dessa män personlighetsstörda eller psykiskt sjuka? Varför beskrivs
kvinnomisshandlare och psykopater ibland i likartade termer? Hur ser kritiken
av psykopatibegreppet ut? Misshandelsförhållandet – en process
Det första slaget kommer sällan i
inledningen på förhållandet. Ibland kan det ha gått flera år. Det börjar med
misstänksamhet, svartsjuka, kontrollerande. Vad talar hon med sina väninnor
om? Varför dansade hon med den där mannen på festen? Varför talade hon så
länge med sin manlige barndomskamrat hon träffade på gatan? Ifrågasättandet
kan ske i form av tystnad och kyla, eller verbalt. Så tar hon första steget i att inskränka
sitt livsrum. Hon tackar nej när en annan man frågar om hon vill dansa när de
är på fest. Trots att hon tycker om att dansa. Men hon tycker att det är en
liten uppoffring. Han mår ju dåligt av det. Och det är ju honom hon älskar.
Han som ligger och håller om henne. Säger vackra saker till henne. Vågat
öppna sig för henne, kanske för första gången någonsin inför en kvinna.
Gråtit med henne. Så hon tar första steget i att inskränka sitt livsrum. Det
betyder ju så lite egentligen om hon säger nej till en dans. Han blir alltmer kontrollerande. Han
ifrågasätter varför hon kommer tio minuter senare hem från arbetet än
vanligt. Han börjar hämta henne efter jobbet varje dag. Han kontrollerar
hennes mobiltelefon. Hon upptäcker att hon hela tiden måste förklara sig och
försvara sig. Hon talar allt mindre med sina släktingar.
Han är ju så kritisk mot dem. Hon känner hans underliggande aggressivitet.
Han undrar vad hon säger till sina väninnor om deras förhållande. Hon tackar
nej till en fest med väninnorna. Det blir enklast så. Och ljuger om
anledningen för väninnorna. Så småningom blir hon alltmer isolerad. När hon
någon gång talar med sin mor, sina syskon, eller någon väninna, ägnas allt
mer tid åt att försvara sin man mot deras angrepp på honom. Om de
överhuvudtaget har förstått vad som händer. Han nedvärderar henne, talar föraktfullt
till henne och talar om hur oduglig hon är. Hennes isolering gör att hon har
svårt att hålla kritiken ifrån sig. Hon införlivar hans sätt att se på henne
i sitt eget sätt att se på sig själv. Hennes anhöriga och väninnor
ifrågasätter alltmer relationen. Men hon försvarar honom och ser till de
positiva stunder de också har. När han är varm, omtänksam och de är nära
varandra. När första slaget kommer sker det inte som
en blixt från klar himmel. Det har varit en process innan. En process där
kvinnan, som från början oftast har varit stark och inte psykiskt avvikande,
har börjat att brytas ner. Hennes självkänsla har
försvunnit, hon har känt hans aggressivitet och hållit igen sina egna behov.
Hade han slagit henne från första början de träffades hade hon med stor
säkerhet då lämnat honom. Men han har brutit ner hennes självkänsla
successivt. Efter misshandelstillfällena försonas de.
Han tröstar henne. De håller om varandra. Det skall aldrig hända igen. Han
klarar sig inte utan henne, säger han. Och hon tänker på hur svårt han har
haft det i livet och hur han behöver henne. De åker på semester tillsammans.
De är lyckligare och har det bättre än någonsin förut. Ändå sitter det hon
varit utsatt för kvar i henne. Hon fortsätter att skydda honom inför
omgivningen. Hon bagatelliserar misshandeln och vill inte stå för
polisanmälningar hon gjort när grannarna ringt efter polisen. Angrepp på
honom blir också angrepp på henne som väljer att stanna kvar i förhållandet.
Hon införlivar även hans argument i sig. Hon kan faktiskt vara väldigt
provokativ. Hon hade ett delansvar i misshandeln. Och han har ju aldrig
slagit barnen. Det kanske t o m har hänt att hon har
provocerat fram misshandeln. Hon vet att det brukar vara lugnt tiden efter
ett misshandelstillfälle. Så slår han mig idag hinner blåmärkena försvinna
till om 14 dagar när jag skall hålla det där föredraget på jobbet. Han växlar mellan värme och aggressivitet.
Och växlingarna kan gå sekundsnabbt. Det skapar förvirring i henne.
Omgivningen kan ha svårt att förstå varför hon är så tyst och tråkig på
bjudningen med en så charmerande man. Han kan då ha misshandlat henne strax
innan gästerna anlänt. Våldet ökar. Det blir tätare mellan
misshandelstillfällena och våldet blir kraftigare. Han säger efter
våldstillfällena att hon får honom att tappa kontrollen över sig. Hon
försöker ändra på sig. Han kanske har rätt. Och det har ju hänt att även hon slagit
på honom och kastat saker. Och hon var ju otrogen den där gången för flera år
sedan. Han säger att otrohet är psykisk misshandel. Och psykisk misshandel
kan vara lika illa som fysisk, säger han. Han säger att hon är en dålig mor.
Och hon har varit i kontakt med psykiatrin också när hon mått som sämst. Hur
skulle hon klara sig utan honom? säger han. Hon undrar själv hur hon skulle
klara sig. Men den största anledningen till att hon inte lämnar honom är nu
rädslan för att våldet då skulle öka än mer. Han säger att han tappar kontrollen när han
slår. Men han kan rulla ner persiennerna innan misshandeln startar för att
inte grannarna skall se. Han kan undvika att slå på kroppsdelar där
blåmärkena syns. Han slår inte ihjäl henne. Han slår med kontroll. När slutligen konsekvenserna blir för
stora, ofta för barnen, och kvinnan fått hjälp och stöd och kraft att bryta
sig loss, kan mannen börja förfölja henne. Han ringer 30 gånger om dagen. Han
skall ta livet av sig. Står utanför hennes port. Hotar henne. Slår ihjäl
hennes husdjur. Sprider rykten om henne. En del sant – har man levt samman
många år med någon finns det saker att berätta – och en del osanning,
överdrifter och vantolkningar. Kvinnan upptäcker att hon kan förebygga hot
ibland om hon förekommer honom och ringer först till honom. Ibland när hon
inte hört något från honom på flera dygn kan skräcken bli för stor. Vad
kommer att hända? Hon kan då ringa honom för att förekomma det hon räds skall
hända. Dessa kontakter kan senare vändas emot kvinnan i en eventuell
rättegång. Mer finns att skriva, men den som varit med
om det vet vad det handlar om. Myterna Upp Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer
i Sverige (ROKS) beskriver några vanliga myter om kvinnomisshandel: *
Att det är en viss kategori kvinnor som blir slagna. Psykiskt störda kvinnor, invandrarkvinnor,
missbrukande kvinnor, provokativa kvinnor, svaga kvinnor, starka kvinnor etc. * Att det är en viss kategori av män som
slår. Psykiskt störda män,
invandrarmän, missbrukande män etc. * Att kvinnor som blir slagna söker sig
till män som slår dem. * Att män som slår själva blivit slagna som
barn i högre utsträckning än män som inte slår. * Att misshandlande män bara slår när de är
berusade och tappat kontrollen över sig. ROKS hänvisar till undersökningar som tyder
på att det inte finns fler personlighetsstörda män i gruppen
kvinnomisshandlare, än i en kontrollgrupp av män som inte misshandlar. Vidare
att det inte finns vetenskapliga belägg för att det är en speciell
grupp av kvinnor som blir slagna. Vem som helst kan drabbas. Den kvinna som
självsäkert säger att hon aldrig skulle låta någon slå henne har inte
förstått den process som kvinnan befinner sig i. Hur våldet successivt
trappas upp via kontroll, makt, isolering och växlingen mellan aggressivitet
och värme. Alltså det som kallas våldets normaliseringsprocess. Alkoholens betydelse i misshandeln är
omdebatterad. Slutar en man att misshandla om han genomgår
missbruksbehandling och blir nykter? ROKS menar med hänvisning till forskning
att alkoholens roll ofta överbetonas och används som försvar för mannens
handlingar. Det finns män som bara slår när de är berusade. De flesta män som
är berusade slår dock inte sina fruar. Och det finns män som bara slår när de
är nyktra. De första misshandelstillfällena kan ske under berusning, därefter
kan misshandeln även ske i nyktert tillstånd. Alkoholen kan bli en
förevändning för mannen att släppa lös sina aggressioner mot kvinnan. Det är
alltid ett val som mannen gör. ”Man bör alltid betrakta alkoholförtäring
inte som en orsak till våld utan som ett första steg för att legitimera en
våldsutlevelse.” (Psykoterapeuten Joachim Volckerts
i boken Drogberoende, 2003 sid 154.) Vidare att det inte är speciellt ”svaga”
kvinnor som drabbas. (Även om de efter hand mister självkänslan.) Att de
flesta misshandlade kvinnor inte går vidare till nya
misshandelsförhållanden. Att de män som slår däremot fortsätter med detta i
nya förhållanden. Den minoritet kvinnor som ändå går vidare i ett nytt
misshandelsförhållande gör detta just p g a att det
faktiskt finns så många män som misshandlar. Inte p g a
något ”upprepningstvång” eller psykologisk masochism. Varför går inte kvinnan?
(Denna frågeställning kritiseras ibland för
att den fokuserar på och därmed ifrågasätter offret. Det intressanta är
istället: Varför slår mannen?) Undersökningar om varför kvinnan inte
går från mannen tyder på att den vanligaste orsaken till att kvinnan inte går
är rädslan för att våldet skall trappas upp, att han kanske skall döda henne.
Därefter kommer konsekvenserna för barnen. Vart skall man ta vägen, t ex? Det
är inte bara att resa sig upp och gå… I mindre grad finns ekonomiska orsaker,
rädsla för ensamhet etc. I ett tidigare skede av misshandelsförhållandet kan
man tänka sig att även mannens positiva egenskaper och förhoppning att
misshandeln skall gå över, spelar in.
* Om varken kvinnan som blir slagen, eller
mannen som slår, är psykiskt eller socialt avvikande: Hur kan man då förklara
misshandelsrelationen? Svaret ges i det som beskrivits inledningsvis och
brukar kallas våldets normaliseringsprocess. En process som har sin
grund i makt och förtyck, individuellt och strukturellt. Öppet och dolt förtryck Upp Röda arméfraktionen, eller
Baader-Meinhofligan som tidningarna brukade kalla dem, hävdade på sin tid att
den dolda fascismen är farligare än den öppna fascismen. Det dolda förtrycket
är farligare än det öppna förtrycket. Det öppna förtrycket kan man se, man
kan identifiera det, och därmed kan man också resa motstånd mot det. Det
dolda förtrycket, den dolda fascismen, känner vi bara verkningarna av. I ROKS teori och ideologi är den
grundläggande orsaken till kvinnomisshandeln mäns makt och förtryck över
kvinnor. Det är inga speciella män som slår och inga speciella kvinnor som
blir slagna. Kvinnomisshandel är alltför vanligt förekommande för att man
skall kunna göra det till ett individproblem. Försök att särskilja dem som
blir slagna och dem som slår, är ett sätt att individualisera och bortse från
att kvinnomisshandel är ett samhällsproblem. Det är enbart en gradskillnad
mellan å ena sidan det kvinnoförtryck som sker utan fysiskt våld runt omkring
oss, och å andra sidan mer tydliga former, som kvinnomisshandel. Förtrycket
sker på olika nivåer på olika platser i samhället. I skolan, på arbetsplatserna,
i hemmet, i relationer och förhållanden. Några exempel på dolt förtryck. Språket i
klassrummet där flickor får mer s k reproducerande
frågor än pojkar. Alltså frågor som läraren redan vet svaret på (”Vad heter huvudstaden i England?” ”Huvudstaden i Frankrike
heter…?…det börjar på P…Pa…Just det! Paris!”).
Pojkarna får mer frågor där de har möjlighet att breda ut sig (”Berätta vad
ni gjorde när familjen var i England?”) När läraren vill komma tillbaka till
ordningen ger han åter en reproducerande uppgift, t ex att läsa upp en
lärobokstext, till en flicka. Pojkarna får generellt fler frågor av läraren
och mer taltid än flickorna. När lärare medvetandegörs om detta och
konsekvent ställer varannan fråga till pojkar och varannan till flickor,
uppfattas detta av både pojkarna och flickorna som att flickorna får fler
frågor än pojkarna. När ojämställdheten blivit norm, uppfattas jämställdheten
som ojämställdhet. (Se Jan Einarsson/Tor G. Hultman: God morgon pojkar och
flickor. Om språk och kön i skolan. Liber 1984) Två försöksgrupper får läsa en
debattartikel skriven i ett könsneutralt ämne. När artikeln är undertecknad
med ett mansnamn, uppfattas artikelförfattaren som mer kunnig och trovärdig,
än när exakt samma artikel är undertecknad med ett kvinnonamn. Osynliggörande i skolan eller på
arbetsplatsen, innebär att gruppen lyssnar mer intensivt när en man talar.
När kvinnorna talar eller håller en föredragning, finns en tendens att männen
börjar småviska med varandra och fäster uppmärksamheten på annat. Löneskillnader och arbetsbelastningen i
hemmet är andra faktorer som brukar påtalas när man talar om maktskillnader
mellan män och kvinnor. Vill
man pröva hypotesen om mäns makt över kvinnor är det väsentligt att även ta
upp motargument mot hypotesen. Som att flickor får bättre betyg i skolan än
pojkar, att kvinnor har längre livslängd än män, att kvinnor oftast får
vårdnaden om barnen i vårdnadstvister, att män utanför hemmet utsätts för mer
våld än kvinnor, att män har missbruksproblem och hamnar i fängelse i högre
utsträckning än kvinnor, att majoriteten av unga som tar sina liv är pojkar
samtidigt som den samhälleliga debatten handlar mest om flickor som svälter
och skär sig… ”Om man i ett samhälle kan visa att en viss
grupp, säg människor av afrikansk härstamning, i större utsträckning än andra
drabbas av social utslagning, oftare återfinns bland låginkomsttagarna,
oftare begår självmord, dör tidigare, klarar sig sämre i skolan och i mindre
utsträckning går vidare till högre utbildning, skulle nog de flesta tycka att
den gruppen är diskriminerad. Påståendet att en sådan grupp behärskar andra
genom ´dolda maktstrukturer´ skulle utmana löjet. Men alla dessa förhållanden
gäller män i Sverige. * Socialpsykologen Johan Asplund menar att
ett av de yttersta tecknen på makt i en relation, är bristen på respons.
Frågan om makt gäller alltså inte vem som talar mest
i en relation, utan vem som ger respons. Carin Holmberg har i sin avhandling Det
kallas kärlek (1993), studerat unga på ytan jämställda par. De är alltså
lika gamla, har likartad utbildningsnivå etc. Holmberg visar i sin
undersökning att det är kvinnorna som ger respons och männen som ger
bristande respons. Respons kan t ex innebära en nick när den andre talar med
en. När kvinnorna vid något tillfälle inte ger respons, tvingar mannen fram
responsen. (Holmberg 1993) Det klassiska exemplet vad gäller bristen
på respons är frukostbordsexemplet. Kvinnan pratar med mannen under frukosten
medan mannen sitter bakom morgontidningen och ger på sin höjd ett hummande
ifrån sig någon gång. Hur skall man betrakta detta? Vad säger
terapeuten som paret söker upp? Ett sätt att betrakta situationen är att
säga att män och kvinnor har olika språk. Det finns ett manligt språk och ett
kvinnligt språk. Och inget är bättre än det andra. Olika språk, men lika bra.
Om paret får lära sig detta, och att detta är något naturligt, kommer de att
ha större förståelse för varandras sätt att vara. Ur Asplunds/Holmbergs perspektiv är det
dock snarare en maktutövning som sker under frukosten. Olika språk – uttryck
för makt. En maktutövning som inte bör konserveras genom ovan nämnda och
vanligt förekommande metod. * I en tidig upplaga av Dynamisk psykiatri
(1986) skriver psykiatriprofessorn Johan Cullberg om misshandlade kvinnor att
” i många fall har hon provocerat mannen starkt” och att kvinnan kan ha ett
”delansvar” i misshandeln. I en senare upplaga ändrat till ”…i många fall, men inte alltid, har hon provocerat mannen
starkt”. Ytterligare omskrivet i senare upplagor. Resonemanget att kvinnan har provocerat
mannen, hörs fortfarande i debatten om kvinnomisshandel. Detta innebär inte
att den som yttrar det accepterar misshandeln. Men ligger inte ett visst
rättfärdigande nära till hands? Har inte kvinnor rätt att vara hur
”provokativa” som helst, utan att riskera misshandel? Professorn i kvinnoforskning Eva Lundgren
förespråkar i sin artikel Våldets normaliseringsprocess (1989) ett
”avståndstagande” från den s k systemteorin.
Lundgren menar att systemteorin fokuserar för mycket på samspelet mellan
aktörerna i t
ex familjesystemet. Man gör kvinnomisshandeln till ett relationsproblem och
föreslår parsamtal eller familjesamtal för att lösa
problemen. Detta istället för att se det strukturella kvinnoförtryckets roll
i misshandeln. (Inom socialtjänsten idag är ett vanligt råd att kvinnan och
mannen skall ha olika socialsekreterare när misshandel i förhållandet
föreligger. Och att man bör undvika gemensamma möten då detta kan öka våldet.
Se t ex Våldsutsatta kvinnor. Socialstyrelsen 2003) I systemteorin finns inga absoluta
sanningar. Relationer sägs vara cirkulära, inte linjära. Om en person talar
väldigt mycket medan den andre tiger kan det lika gärna vara så att den ene
talar så mycket för att den andre är tystlåten som tvärtom. I själva verket
blir det inte meningsfullt att tala om orsak och verkan. Allting påverkar
vartannat hela tiden, cirkulärt. Systemteoretikern brukar hävda att ”alla
har sina sanningar”. Att man skall vara ödmjuk inför andras uppfattningar,
att mitt synsätt bara är ett synsätt och inte nödvändigtvis mer rätt än någon
annans och att moralen formas i ett sammanhang. Många skulle spontant hålla
med om detta. Till dess man tar upp konkreta exempel som kvinnomisshandel,
pedofili, rasism, kvinnlig omskärelse etc. * Det har funnits amerikanska feminister som
inte har stavat orden woman och women
som brukligt. De har då istället stavat orden womon
och womyn. Kvinnan skall alltså inte vara en del av
mannen. Hur bör man betrakta detta? Som att dessa
feminister slagit över totalt i absurditeter? Går man i motvind är det lätt
att man lutar sig fram lite för mycket
Men om det är så att det dolda förtrycket
är farligare än det öppna förtrycket - då kanske det är där man skall börja? Är myterna verkligen myter? Upp Som beskrivits tidigare talar man om olika myter
som finns i samhället om kvinnomisshandel. Myter som beskriver hur det är
vissa speciella kvinnor som blir slagna och vissa speciella män som slår. Är
då de myter om kvinnomisshandel, som t ex ROKS återger, verkligen myter? Brottsförebyggande rådets undersökning Dödligt
våld mot kvinnor i nära relationer (BRÅ 2001), bygger på samtliga
kända fall av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer i Sverige 1990-1999,
totalt 164 dödade kvinnor. I undersökningen redovisas slutsatser som delvis
talar emot ROKS resonemang om att det inte är någon speciell kategori av män
som misshandlar. Några citat ur undersökningen: ”80% av de män som
dödar en kvinna i en nära relation är psykiskt sjuka eller psykiskt störda.” ”Nära 40% av
gärningsmännen och 30% av offren är födda i ett annat land och det är mycket
vanligt att de kommer från samma land. Inte sällan är det frågan om familjer
som lämnat sina hemländer av flyktingsskäl. Majoriteten av de utlandsfödda
gärningsmännen kommer från något annat land i Europa.” ”De män som begår dödligt våld mot kvinnor
i nära relationer är vanligen personer med låg social status i samhället. /…/ Andelen gärningsmän med ordnad sysselsättning är dock
större vid denna typ av våld jämfört med det dödliga våldet generellt. Detta
stöder i viss mån den bild som framhållits i forskningen om våld mot kvinnor,
nämligen att det finns män i alla sociala klasser som misshandlar kvinnor.
Det bör dock understrykas att ingen gärningsman i denna undersökning kan
betecknas tillhöra det övre samhällsskiktet.” ”Vid dödligt våld mot kvinnor i nära
relationer i Sverige spelar dock alkoholen en något mindre roll än vid
dödligt våld generellt. Nära hälften av gärningsmännen, 44 procent, var
alkoholpåverkade vid brottstillfället, mot 61 procent vid dödligt våld
generellt sett.” ”Svartsjuka och separationsproblem
tillsammans utgör motivet i 60% av fallen. Det
skulle kunna uttryckas som att de dominerande motiven i dessa fall är
gärningsmannens kontrollbehov över kvinnan.” Jag skall återkomma till denna studie, i
relation till myterna om kvinnomisshandel, i slutdiskussionen. Kritik av psykopatibegreppet Upp
Psykopatibegreppet har historiskt varit kritiserat från olika
håll och från skilda perspektiv. Ofta ser man idag hur män som misshandlar
kvinnor beskrivs med psykopatikriterier. Samtidigt har från
kvinnoorganisationer framförts kritik när kvinnomisshandlare omtalas som psykopater.
Kvinnomisshandel är alltför vanligt för att alla dessa män skulle kunna vara
psykopater, menar man. Att psykiatriskt diagnostisera män som slår, är ett
sätt att individualisera vad som är ett strukturellt samhällsproblem. Psykopatibegreppet återfinns i skärningspunkten mellan
narcissistisk personlighetsstörning, antisocial personlighetsstörning och
borderline personlighetsstörning. Frekvensen är under en procent i hela
befolkningen. På svenska fängelser mellan 20 och 30 procent. Bland grövre
våldsbrottslingar närmare 50 procent. (Levander 1997) Antisocial
personlighetsstörning är ett vidare begrepp än psykopati, men ändå det
närmaste vi kommer psykopatibegreppet i den
internationella diagnosmanualen DSM. Kännetecknande för psykopatin är bl a avsaknad av skuldkänslor, bristande empati,
impulsbenägenhet, grandiositet, charmigt beteende, manipulationsbenägenhet,
spänningssökande, oförmåga att se konsekvenserna av sina handlingar.
Psykopati diagnostiseras genom Robert Hares Psychopathy
Checklist Revised, PCL-R. Ingrid Sahlin, docent i sociologi,
kritiserar psykopatibegreppet i en skrift med
titeln Psykopatibegreppets renässans – en varning (1997). Sahlin
diskuterar bl a manipulationsförmågan som kriterium
för psykopati. Hur kan en person motbevisa att han eller hon skulle vara
manipulativ? Sahlin skriver om psykopatidiagnosen: ”En sådan diagnos kan inte vederläggas av
patienten själv, eftersom vägran att bekänna sina moraliska brister, förmågan
att uttrycka (i grunden obefintliga) känslor av skuld och empati och t o m
’charm’ tolkas som hyckleri och manipulation, dvs
ytterligare symptom på psykopati.” ”När väl de ’onda’ dragen fastställts som
sanna, kan de goda definieras som uttryck för falskhet, lögn och hyckleri.
Därmed upplöses det motsägelsefulla till förmån för en entydig, stabil bild
med räckvidd över hela individens liv och person.” (Sahlin 1997) Sahlin beskriver psykopati som en ”maktens
diagnos”, där psykiatern hela tiden har tolkningsföreträde. Hon jämför med nazismens
ideologi där man utdefinierade människor som alltigenom ”onda”. Hon är
skeptisk till ”tidig identifikation” av psykopati. ”Diagnosen fixerar personligheten i
negativa termer, vilket sannolikt påverkar såväl individen själv som hans
omgivning och deras fortsatta interaktion. Den som av en auktoritet beskrivs
vara i avsaknad av empati och möts av negativa förväntningar från andra har
rimligen svårare att känna igen inlevelse hos sig själv; den som anses sakna
varma känslor för andra kommer att ha svårt att väcka omgivningens sympati
och kärlek; och den som diagnostiserats som opålitlig och lögnaktig utsätts
givetvis för andras misstro. Negativa etiketter löper därför ofta en risk att
bli självuppfyllande.” (Sahlin 1997) Ingrid Sahlin har i övrigt forskat bl a om hemlöshet och brottsprevention, även där med en
kritisk syn på tidigt utpekande av problemindivider. * Är en personlighetsstörd individ alltid
personlighetsstörd? Beror inte beteendet på sammanhanget? En person som
uppvisar aggressivt beteende gör väl inte detta i alla sammanhang? Enligt DSM skall personlighetsmönstret vara
oflexibelt och framträda i många olika situationer
och sammanhang och från tonåren eller tidig vuxenålder. Impulsbenägenheten,
oförmågan att härbärgera frustration, pendlingen mellan idealisering och
nedvärdering, behöver alltså inte alltid finnas. Men betydligt oftare än hos
andra personer. Så ofta att det leder till lidande för personen ifråga. I 1960- och 70-talens antipsykiatriska
tradition fanns en motvilja mot att diagnostisera. Man såg diagnosen som ett
maktinstrument från psykiatern/samhället mot den enskilde individen som var
stämplad avvikare. Argumenten mot psykiatriska diagnoser är
således att de skulle vara förtryckande och tjäna makten. Att de kan vara
skuldbeläggande och stämplande. Att de blir självuppfyllande profetior. Att
de är sociala konstruktioner utan något sanningsvärde. De röstas igenom av
psykiatrikerna och kan se olika ut från tid till tid. (Jfr homosexualitet som
tidigare var en psykiatrisk diagnos enligt DSM.) Varje enskild diagnos kan
innehålla en mängd olika typologier om man kombinerar kriterierna. Man ser
inte problem som samhälleligt strukturella eller allmänmänskliga utan väljer
att individualisera dem. Pedofilbegreppet har även
detta kritiserats mot bakgrund av att det skulle individualisera det sexuella
förtrycket (Lundström m fl 2001, sid 184f). Fördelarna med psykiatrisk diagnostik är,
ungefär som vid fysiska sjukdomsdiagnoser, att man kan ta del av andra
människors erfarenheter av problemet. Att man kan välja behandlingsmetod
utifrån diagnosen, att man kan göra en prognos för förbättring, att diagnosen
kan vara skuldavlastande, att omgivningen kan få en annan förståelse för
problemet och därigenom förändra sitt förhållningssätt (vad gäller
psykopatidiagnosen används den t ex som del i farlighetsbedömningar). Det finns risker med
psykiatriska diagnoser. Men ofta överväger fördelarna för individen, anhöriga
och även samhället. Sällan hör man t ex dagens diagnosmotståndare
exemplifiera sin uppfattning med schizofrenidiagnosen. Trots att deras
stämplingsteoretiska argument skulle passa även för denna diagnos. (För en
kritik av stämplingsteorin, se Knutsson, J: Stämplingsteori - en kritisk granskning. BRÅ 1977).
Diskussion Upp Kan man jämka
samman den bild som ges i Brottsförebyggande rådets rapport (BRÅ 2001), med
kvinnojourernas uppfattning om våldet mot kvinnor? Man kan ta ett parallellexempel
med rasåtskillnadens Sydafrika eller slavsystemet i Amerika. Slavsystemet var
strukturellt betingat och hade mycket lite med personligheten hos enskilda
slavägare att göra. Slaveriet hade inte kunnat bekämpas individuellt med
psykoterapi för varje enskild slavägare. Ändå var det förmodligen så att en
slavägare med psykopatisk störning, behandlade sina slavar sämre än en
slavägare med samvete och mogen personlighetsstruktur. Kanske hade även
alkoholmissbrukande slavägare lättare att vara impulsbenägna och ta till
våld, än slavägare som var nykterister. Men fortfarande var slaveriet ett
strukturellt problem som inte borde ha individualiserats. På samma sätt skulle man kunna se
kvinnomisshandeln i vårt samhälle. Det finns kvinnomisshandlande män som är
personlighetsstörda eller psykiskt sjuka. (En psykiskt sjuk person har tappat
kontakten med verkligheten och hallucinerar, har kraftiga vanföreställningar,
t ex förföljelseidéer etc.) Kanske är dessa mäns våld mot kvinnor mycket
grövre och leder oftare till döden i enlighet med Brottsförebyggande rådets
rapport. Men fortfarande är de flesta misshandlande män inte psykiatriskt
avvikande. * Observera att det bland
personlighetsstörningarna inte nödvändigtvis är psykopatisk
personlighetsstörning som är farligast för kvinnor i nära relationer. Mannen
med psykopatisk störning har lättare att separera och ”dra vidare” till nästa
kvinna. Detta till skillnad från t ex mannen med borderline
personlighetsstörning. Det är viktigt att inte missuppfatta
resonemanget så att man bedömer alla eller majoriteten av psykiatriska
patienter som våldsbenägna i relationer. Det är en absolut minoritet av
psykiskt sjuka människor som är ”farliga”. (Psykopati är för övrigt en
personlighetsstörning och alltså ingen psykisk sjukdom.) Ibland är man också av rädsla för att
individualisera kvinnomisshandeln överdrivet rädd att säga att en kvinna som
misshandlas, kan vara personlighetsstörd. Givetvis finns det även bland kvinnor
som misshandlas, en minoritet som kan vara personlighetsstörda. (Var dock
vaksam på att ett långvarigt misshandelsförhållande kan leda till
psykiatriska symptom och kontakt med psykiatrin.) * De flesta kvinnomisshandlande män är
således inte psykopater, men det finns de som är det. Män som slår beskrivs
dock ofta med liknande termer som i psykopatidiagnostiken. De är charmiga,
verbala, manipulativa, pendlar mellan att idealisera kvinnan och att
nedvärdera henne. Och så våldsamma. Hur skall man tolka detta? Man kan tänka
sig olika hypoteser: Från kvinnojourernas sida kan tänkas att det är dessa
psykopatiska män som oftast letar upp och söker kontakt med kvinnojouren för
att träffa den kvinna de misshandlat. Och det är dessa män som man från
kvinnojouren oftast kommer ihåg. Eller att kvinnor som blivit misshandlade
har en bild av hur misshandlande män är och i efterhand beskriver männen som
psykopatiskt charmiga när det handlat om en ganska normal inledande
förälskelse. En annan hypotes är att mannen förändras under
normaliseringsprocessen. Toleransnivån för våld höjs både hos mannen och
kvinnan, och mannen brutaliseras. Det verkar dock osannolikt att man skulle
kunna tillägna sig benägenheten till extrem charm i och med
normaliseringsprocessen. Det som vi uppfattar som charm hos psykopaten är
oftast bristen på hämning. Han är alltid naturlig och obesvärad i t ex nya
sällskap. Jfr det lilla barnets naturlighet och brist på hämning, vilket vi
uppfattar som charm. Att misshandlande män beskrivs i psykopatitermer är
förmodligen en kombination av att mannen förändras under
misshandelsprocessens gång, och att vi väljer att se och förstärka vissa
egenskaper utifrån vår bild av psykopatiskt misshandlande män.
* Det finns sällan en enda orsak till ett
specifikt beteende. Ofta finns det flera inbördes samverkande orsaker till
ett beteende. Därmed inte sagt att alla orsaker är lika betydelsefulla. Och
man rör sig på olika mellanmänskliga nivåer. Alkoholism, arbetslöshet,
trångboddhet, flyktingproblematik och personlighetsstörning kan tänkas vara riskfaktorer
för kvinnomisshandel. Vilket inte behöver innebära att någon av dessa
faktorer är en huvudorsak till kvinnomisshandel.
* Vi har idag kunskaper om att misshandel
förekommer även bland lesbiska par. Om man kan påvisa att misshandel inom
relationen är lika vanligt bland lesbiska par som bland heterosexuella, och
att det är konsekvent den ena kvinnan som slår den andra, har man då
motbevisat att kvinnomisshandel handlar om kvinnoförtryck? Man kanske kan
jämföra med apartheidsystemet igen. Även inbördes mellan svarta sydafrikaner
förekom våld och förtryck. Detta innebar dock inte att våldet mellan vita och
svarta inte skulle vara strukturellt betingat. * Finns det kvinnor som på falska grunder
anklagar män för att ha misshandlat dem? Det kan i sällsynta fall förekomma
att en kvinna falskt anklagar en närstående man för misshandel. Det kan t ex
handla om en kvinna med en personlighetsstörning som innebär att hon har
extremt svårt för separationer. Detta är förmodligen kvinnor som sällan tar
kontakt med kvinnojouren, men kan vara aktuella inom socialtjänsten t ex. Som
myndighetsperson är det väsentligt att man har kunskaper om hur man arbetar
hypotesbildande och inte i ett för tidigt skede väljer att tro på den ene
eller den andre, när osäkerhet om sakförhållandena föreligger. De hypoteser
man ställer upp skall prövas med lika ansträngning för och mot, utifrån
sakliga och källkritiska grunder. Det finns även kvinnor som misshandlar män,
hör man ibland som ett argument i debatten. Detta är sant och när man träffar
män som blir hotade och misshandlade av sina fruar eller flickvänner, måste
man ta detta på lika stort allvar som när man träffar kvinnor som blir slagna
av sina män. Samtidigt är detta sannolikt ett betydligt mindre samhälleligt
problem än kvinnomisshandel. ”Endast drygt fyra procent av det vuxna
familjevåldet beräknas bestå av kvinnors våld mot män.” (BRÅ 1999, sid 36) (Familjevåld är oftast ett samlingsbegrepp för våld inom
familjen mot barn, mellan vuxna samt från barn till vuxna. Personer
som ser våldet som ett samspel mellan mannen och kvinnan, brukar även föredra
uttrycket familjevåld framför uttrycket kvinnomisshandel. Kvällstidningar
skriver ibland om ”svartsjukeförhållanden” och ”olyckliga
kärleksförhållanden”, när det i själva verket handlar om långvarig
förföljelse och kvinnomisshandel.) * Man kan inte initialt känna igen en
misshandlande man. Det finns män som aldrig slår, men där
kvinnan känner hans aggressivitet och i rädslan anpassar sig. Det finns män som bara slår en gång, men
där kvinnan i vissa situationer alltid bär med sig rädslan att det skall
hända igen. Det finns män som bara slår en gång, där
mannen tar ansvar för sin handling och där det aldrig upprepas igen och
kvinnan heller inte är fortsatt rädd. Det sägs ibland att kvinnan alltid skall gå
vid första slaget. Stina Jeffner skriver i Kvinnojourskunskap (1994,
sid 17f): ”Den kvinna som blir slagen på första
träffen går oftast, och dessutom ringer hon kanhända runt till hela
bekantskapskretsen och meddelar vilken idiot den där mannen som slog henne
var. Den kvinna som lever mitt i misshandeln, och som blir slagen av en man som
hon älskar/har älskat, går däremot inte och hon lägger skulden på sig själv
för den misshandel hon utsätts för. Kvinnojourerna ger ofta rådet att kvinnor
skall gå vid första slaget och det rådet står man fast vid. Även om man är medveten om att det inte är
enkelt. Verkligheten är sån att när första slaget kommer är
misshandelsprocessen redan långt fortskriden. Sakta men säkert begränsas
kvinnas livsrum, mer och mer krymper hennes utrymme, både för yttre
aktiviteter och inre självkänsla. /…/ Rådet till kvinnor
att de ska gå vid första slaget borde kanske därför bytas ut mot ett råd att
gå första gången han försöker begränsa hennes livsrum. När man fört
resonemanget så långt känner många kvinnor att om de skulle ha följt det
rådet så skulle de inte haft några relationer!” Något
om förhållningssätt… Upp
Vid en diskussion, t ex i telefon, med en
verbal och hotfull man om låt säga umgänge med barnen: Inse som kvinna att
det inte går att vinna diskussionen. Att förbereda sig innan - ”säger han så
skall jag säga så” - hjälper sällan.
Det handlar om att förbereda sig inför samtalet på att inse att det inte går
att vinna diskussionen med en person som argumenterar med hot i bakgrunden
som medel. En person som fokuserar på detaljer, nedvärderar, ställer
gränsöverskridande frågor etc. Som vill få mig att ge igen så han kan säga
att jag är likadan som han. Att förbereda sig på att jag under samtalet
kommer att bli tillintetgjord, överargumenterad och förnedrad. Men det
handlar också om att inför samtalet förbereda sig på att jag inte
kommer att byta åsikt. Fast jag hör hur dumt jag argumenterar och hur dum jag
låter, så håller jag fast vid det jag bestämde innan samtalet. Jag säger bara
nej om och om igen. Och när inte det går längre säger jag att jag skall
fundera på hans förslag. Men jag fattar inte ett nytt beslut under samtalet.
När samtalet är över och jag har gråtit ut, söker jag upp en vän som jag
litar på. Med vännen prövar jag argumenten jag fick emot mig och de nya
förslag som ålagts mig. Känns argumenten då hållbara kan jag ändra mig, men
beslutet skall aldrig fattas tillsammans med mannen som jag är rädd för. Psykoanalytikern Otto Kernberg har mycket
sympatiskt beskrivit hur känslomässigt påverkad och tillintetgjord han blev
av en man med psykopatisk störning. Kernberg klarade inte att fullfölja
terapin med mannen. (Kernberg 1988) Den kvinna som lever i en
misshandelsrelation tvingas i sin absoluta närhet leva med en man med
periodvisa psykopatiska reaktioner. Som att leva i ett permanent
krigstillstånd… Kvinnan påverkas naturligtvis än mer än vad Kernberg gjorde
som hade en terapitimme i veckan. Det är inget att skämmas för att man blir tillintetgjord
och delvis tappar verklighetsförankringen i en sådan situation… Väsentligt är
att försöka ha någon person utanför relationen som kan återföra en till
verkligheten. * Vad gäller förhållningssätt när man
professionellt träffar misshandlade kvinnor kan nämnas några saker. På samma
sätt som i missbruksbehandling handlar det om att arbeta med ambivalensen.
Det är viktigt att kvinnan får tala om de positiva sidorna hos mannen. Att
man är försiktig med kritik av mannen. Kritiserar man mannen kritiserar man
också kvinnan som valt att stanna kvar i förhållandet. Att man är försiktig
med att inledningsvis definiera kvinnan som en ”misshandlad kvinna”. ( Det är
bättre att fråga om kvinnan blivit ”slagen” än ”misshandlad”.) Att man när
man fått kvinnans förtroende, talar om konsekvenser för barnen. Att man
beskriver normaliseringsprocessen, dock utan att pressa på kvinnan detta
synsätt som många, men inte alla, känner igen sig i. Att man inser att det
ofta är en lång process att lämna även en misshandelsrelation. Att man talar
om fördelar och nackdelar och alternativ och sedan låter kvinnan fatta
beslutet. Vad gäller mannen så kan inte kvinnan
förändra honom och ansvara för hans beteende. Han måste själv hitta
strategier för att finna andra vägar än att ta till våld i relationen. Det är
han som måste lyfta telefonluren och söka hjälp. Det är han som måste köra
trettio mil en gång i veckan för att få behandlingssamtal genom Manscentrum.
Kvinnan kan ibland ha uppfattningen att mannen inte klarar sig utan henne.
Han kan understödja detta genom att antyda att han skall ta livet av sig om
hon går. Han kan till och med göra manipulativa självmordsförsök. Han kan
tala om sin svåra uppväxt, att kvinnan varit otrogen och elak mot honom, att
han skall bli nykter. Hur vacker hon är och hur mycket han älskar henne.
Kvinnan hjälper dock inte mannen genom att stanna kvar. Hon stjälper honom
genom att förhindra att han får ta ansvar för sina egna handlingar. Litteratur Upp En utmärkt introduktion i ämnet
kvinnomisshandel är Stina Jeffner: Kvinnojourskunskap – en översikt av
kvinnojourernas kunskap om sexualiserat våld, speglad mot aktuell forskning. (Folkhälsoinstitutet
1994:10). Jeffner tydliggör motsättningarna och de olika uppfattningar om
kvinnomisshandel som finns bland forskare. Avliva myterna om kvinnomisshandel! (ROKS
1990) finns i uppdaterad version av
Charlotta Larsson och Anna Rosengren: Avliva myterna om mäns våld mot
kvinnor (ROKS 2000). Handbok i överlevnad för misshandlade
kvinnor av Lillemor Skeidsvoll (ROKS 1994) är starkt skriven och mycket
läsvärd. Eva Lundgren: Våldets normaliseringsprocess.
Två parter – två strategier finns att läsa i Kvinnomisshandel (Jämforapport nr14/1989) eller i särtryck (ROKS 1990).
Centralt i normaliseringsprocessen är att våldet inte börjar med första
slaget. Det sker en successiv upptrappning genom att mannen förmår kvinnan
att minska sitt livsrum. Mannens kontroll, isoleringen av kvinnan och
växlingen mellan aggressivitet och värme, leder till att toleransen till
våldet ökar. Kvinnan börjar att anpassa sig och
nedvärdera sig själv. För kritik av teorin om våldets
normaliseringsprocess, se t ex Margareta Hydén: Mäns ansvar och kvinnors
motstånd. Fem teser om mäns våld mot kvinnor i nära relationer.
Socionomen nr 6/1999. Eva
Lundgren har senare reviderat ovanstående skrift och tagit med barnens
förhållningssätt och reaktioner. Våldets
normaliseringsprocess. Tre parter – tre strategier. (ROKS 2004) Skall
man bara läsa en bok i ämnet kvinnomisshandel rekommenderas Carin Holmbergs
och Viveka Enanders Varför går hon? Om
misshandlade kvinnors uppbrottsprocess. (Kabusa
2004) Mona Eliasson: Mäns våld mot kvinnor
(Natur och Kultur 1997) är en forskningssammanställning och ett
ställningstagande. ROKS stödjer sig i mycket på Mona Eliassons och Eva
Lundgrens forskning. Per Elis Eliasson: Män, kvinnor och våld
(Carlssons 2000) är en bok om behandling av män som misshandlar. Eliasson
beskriver misshandeln som ett beteende i sig som primärt måste behandlas.
Således inte ett symptom på missbruk, mannens barndomsupplevelser, kvinnans
otrohet etc. När männen tar upp faktorer som dessa som (del)orsaker till
misshandeln, menar Eliasson att man måste lägga tillbaka fullt ansvar på
mannen som slår. Man måste fokusera på misshandeln i sig och mannens ansvar.
Förhindra att han minimerar och bagatelliserar misshandeln och bemöta hans
försök att externalisera, lägga ifrån sig ansvaret.
Stödja honom att hitta alternativa strategier. Om barnens situation finns en läsvärd
artikel av Marie-Anne Egerö i Socionomen nr 1/2004: Misshandlande pappa
sällan sedd som riskfaktor, om Maria Erikssons doktorsavhandling I
skuggan av pappa (2003). I övrigt har jag hämtat referenser från: Hesslow, G (2005): Omöjlig kamp för att uppnå likformighet mellan könen.
DN
050219. Kernberg, Otto: Svåra
personlighetsstörningar. (Natur och Kultur 1988, 1995) Levander , Sten: Våld/Aggression. Behandling av
allvarligt psykiskt störda grova våldsbrottslingar. (Socialstyrelsen
1997) Lundström, Agneta; Nordenfors
Gunilla m fl: Tystnaden är bruten. Ta ansvar!
(ROKS 2001) ”Om vi letar förklaringar i mannens sorgliga barndom vädjar vi
till kvinnans omsorgstänkande. Hon tycker synd om honom och tror på honom.
När han lovar att gå i terapi, stannar hon kvar hos honom och blir lurad. De
allra flesta gör inte allvar av att gå i behandling. När kvinnan väl har
kommit tillbaka är han nöjd. Om han går i terapi leder det oftast till att
han får ytterligare ursäkter för sitt beteende, inte till att han slutar slå
och förtrycka henne. Kvinnans lidande förlängs ytterligare.” (sid 77f) Sahlin. Ingrid: Psykopatibegreppets
renässans – en varning. (Lunds universitet. Sociologiska institutionen
1997) Finns även omtryckt i Ord & Bild nr 4-5/2002. Replik av Anna Maria Dåderman och Sten Levander i Ord & Bild nr 1-2/2003. …samt två lysande föreläsningar av Marie Berglund: Våldets
normaliseringsprocess (2000) Göran Wimmerström:
Män som slår tappar inte kontrollen (2000) Se även länkar nedan. Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR) bröt sig 1996 ur ROKS. Manscentrum
– avsnittet ”Förändringsmöjligheter” är mycket läsvärt Omfångsundersökningen Slagen
dam av professor Eva Lundgren m fl (2001)
kritiseras i Aftonbladet
010515 av Jerzy Sarnecki och kritiken av undersökningen diskuteras här. Debatten
mellan Margareta Hydén och Eva Lundgren i Kvinnovetenskaplig tidskrift. Våldsutsatta
kvinnor (Socialstyrelsen 2003) (pdf) – bl a om
risk-/farlighetsbedömningar, sid 48. Dödligt
våld mot kvinnor i nära relationer (BRÅ 2001) (pdf) Kvinnors
brottslighet (BRÅ 1999) Manipulationstekniker (intern länk) Utredningsmetodik (intern länk, bl
a om hypotesbildning) Copyright © 2004 Jan Eriksson |
|
|